Bonusfamiljen – eller logistikfesten som inte har ett slut... Att lämna utedass, fallfrukt och regnvåt grusväg för trottoarer, bilkö och annalkande skolstart är inte odelat underbart. Ibland känns det som att man aldrig riktigt kan förbereda sig för att ryckas upp från ett tillstånd och kasta sig in i ett annat. Men det är i de där kontrasterna som allt blir synligt, antar jag. Det är med hjälp av dem som växlingarna i livet blir kännbara, märkbara, underbara. Sommartimmarna som flyger fritt känns fria bara i relation till alla andra livstimmar som är fångade i trånga kalenderrutor. Om det alltid var semester vore semester inte semester. Så egentligen borde man vara tacksam? Utan de olika tillstånden skulle saker och ting bli konturlösa och flyta ihop till ett enda stort ingenting. (Eller som någon poet uttryckte det i ett radioprogram jag snubblade över i våras: ”Skulle det kännas meningsfullt att vattna en plastblomma?” Jag tror inte det. För allt som inte har ett slut bli
