Vilken superkraft – att bli äldre

I förra veckan gick jag till en föreläsning, helt utan förväntningar eller mål. Jag bara gick dit. Och när jag gick därifrån var jag lite förändrad. 

Att lyssna på Bodil Jönssons lugna visdom försätter åhöraren i ett särskilt tillstånd. Det är som att bjudas in till hennes ständigt pågående tankebrus. Det är aldrig tyst där inne. I hennes huvud. Så har det varit sen barndomen, säger hon. Tack o lov. Bruset har hon förvandlat till forskning och föreläsningar och böcker. På så sätt får vi tillträde till hennes magiska värld. Och det är bara att tacka ödmjukt för ynnesten. 

Hon berättar om när hon som fyraåring ensam åkte skidor i skogen (Jo, barn gjorde saker på egen hand på 40-talet) och mötte den medelålders skogshuggaren (dagens föräldrar drar hastigt efter andan…). Det var, enligt henne själv, det mötet som blev gryningen för hennes tidsnyfikenhet. Och de funderingarna som föddes där i den snöiga skogen har aldrig avtagit. Idag är hon 75 år och ögonen lyser av visdom, sammanhang och energi när hon talar. Det är omöjligt att inte sitta som en högtidlig glasspinne och bara försöka spara varje ord.

På våra kroppar och i våra själar samlas allt som är vi. Jaget som växer och förändras för varje stund som passerar. 

Skogshuggaren visade henne årsringarna i en stubbe och berättade att ringarna skapats långsamt under trädets liv, en i taget, år efter år. Trädets själ, trädets erfarenhet. 

Spåren av ett liv. 

Med ett barns logik trodde Bodil Jönsson länge att även människor bestod av årsringar. Och på ett sätt gör vi kanske det. På våra kroppar och i våra själar samlas allt som är vi. Jaget som växer och förändras för varje stund som passerar.

För varje stund som lämnar oss och för varje ny stund som tar dess plats. 

Tid handlar också om tidsanda. Och det blir en dyster ton när hon pratar om vår egen samtid och det vi skapat. Det ohållbara arbetslivet, den utbredda psykiska ohälsan hos unga, vårt påhittade sätt att dela upp tiden i kalendrar – dygn, minuter, år, livstid. Som om tid gick att spara eller ha ont om eller mycket av. 

Det går inte. Det är en omöjlighet. Tiden är en konstant rörelse. Allt vi kan påverka är vår inställning till den.

Och vi kan ändra vår inställning till att bli äldre. För vi ska alla den vägen vandra och tur är väl det? Vad är poängen med saker som pågår för evigt? Det finns nog inget som skrämmer mig mer än tanken på att leva för alltid. 

Bodil pratar om vår samtids ungdomsfixering som nästan sjuklig. Den lägger krokben för hela samhället. Vi har fastnat i ett tankespår och missar alla de fantastiska saker vi skulle kunna åstadkomma om vi bättre lyckades få generationer att mötas. De ungas fallenhet för att minnas detaljer i ljuv förening med äldres förmåga att se sammanhang. Vi har inte längre en lärlingskultur där den äldre överför sin kompetens och kunskap till de som kommer efter. Den naturliga bron mellan generationer är borta. Idag är förhållande istället omvänt – min tonåring visar mig och mina pensionerade föräldrar finesser på telefonen. Han sitter på kompetensen, vi nickar och lyssnar lydigt. Försöker förstå. Hans fingrar far över skärmen, vi gråter inombords.

Från barnets fragmenterade tillvaro utan tidsuppfattning, via ungdomens detaljsmartness till medelålderns känsla för att se hur saker och ting hänger ihop - på en fördjupad nivå. 

Det är lätt att, som äldre, känna sig korkad och dum i vår teknikfixerade tid. Vi minns inte längre detaljer som namn och koder. Vi känner oss vingklippta, ifrånsprungna. Vi glömmer bort vad det var vi skulle hämta och får återvända till platsen där vi fick idén för att hämta den tillbaka.

Det tar tid. 

Och tid har vårt samhälle fått oss att tro att vi inte har. Men det har vi. Det är det enda vi har. 

Men det här är precis som det ska vara, ju äldre vi blir desto sämre ska vi minnas detaljer. Det är en del av ett friskt åldrande – vi skiftar fokus, genom hela livet. Från barnets fragmenterade tillvaro utan tidsuppfattning, via ungdomens detaljsmartness till medelålderns känsla för att se hur saker och ting hänger ihop - på en fördjupad nivå.

Så. Att bli mindre fokuserad på detaljer är inte en nackdel - tvärtom. Det innebär att vi lämnat plats för en annan förmåga: att se sammanhang. Att se sammanhangen är den äldre människans superkraft och egenskap som förfinas med åren som passerar.

Tänk om vi, i arbetslivet och på alla andra platser, kunde förena detaljkunskap med kraften i att förstå och se sammanhang? Tänk om vi kunde utnyttja all hjärnkraft som det skulle kunna innebära? Över generationer.

Tänk på det. 

Plötsligt förstår jag poängen med att bli riktigt, riktigt gammal. 

Det är inte förrän då som jag har en liten chans att förstå hur det verkligen hänger ihop, det här med livet.

Men det är inte säkert.

PS. Bodil Jönssons nya bok finns här. Vi använder den som högläsning när vi åker bil eller tåg - över generationsgränserna. Och reflekterar kring varje fråga. Det finns 101 stycken i boken... samtal som räcker hela vägen till Berlin. DS