Det började. Och det pågår.




Det kan vara svårt att säga när saker och ting har sin början, men i det här fallet vet jag.  Det började i en tunnelbanevagn, i höjd med Liljeholmen. Röd linje mot Fruängen. Vi hade varit på krogen och pratat i munnen på varandra som vanligt. Vi snackade nätdejting och om kallprat. Om bristen på äkta samtal, oron för att beröra de riktigt svåra ämnena. 

Om alla livstimmar som går åt till att prata köksrenoveringar, bostadsmarknad och materialval när vi borde prata om filosofi, döden och kärleken. 

- Vi bygger en app för det. En app som gör att folk börjar snacka med varandra.

Där började det. Två framåtlutade salongsberusade huvuden på varsitt säte i höjd med Liljeholmen. Vår relation var ganska ny och trevande. Visserligen visste vi lite om varandras jobbkompetenser sen innan - "Du jobbar med data va?" "Ja. Och du jobbar med text va?" "Ja.". Men det som verkligen förde oss samman var synen på arbete - en del av livet, men aldrig hela livet. Det. Och en massa annat.

Vi började skissa på det som ett drygt halvår senare lanserades i AppStore som QuickMe – ett iPhone-spel som får människor att garva, snacka och diskutera otippade saker. Vi gjorde på vårt sätt och testade på nära och kära. Vi såg att det funkade och det var något av det roligaste vi ditintills hade gjort i våra då nästan 40-åriga liv. 

Resultatet av två hyfsat kloka huvuden som slogs ihop. Inte hade vi en aning om att vi jobbade. Vi tänkte inte så. Vi bara gjorde. 

Under tiden som vi byggde på vårt hobbyprojekt pratade vi mycket om vem som gjorde vad, hur vi kompletterade varandra, hur jämställdhet var centralt för oss båda, hur ingen av våra kompetenser stod för sig själva – vi behövde varandra exakt lika mycket för att komma framåt. 

Inga gemensamma barn, inget gemensamt hushåll. Istället en spretig livssituation där de flesta idéer kläcktes över kastruller med snabbmakaroner, på väg till morgonbussen eller över långa sms-konversationer (Tack goda gudinna för sms – metoden för att hålla huvudena sammanlutade även under kilometeravstånd.)

Vi tog vårt kära QuickMe vidare till padda. Som testades på Livrustkammaren i en utställning om normer och fungerade som etisk diskussionskompass för sjukvårdspersonal på Nyköpings lasarett. Sen kom annat emellan. Nytt uppstod. Lades ner. Blev annat. Alltid något som pågick i periferin - eller mitt i smeten. Alltid trådar att väva samman. Tusen affärsidéer, en miljon arbetsmetoder, galenskap och realism. Och plötsligt något som börjar ta form. 

Vad ska det bli? Inte alltid vi vet. Målet är inte det viktiga, det är underordnat feelingen, garven, problemlösningen och nattsamtalen. Allt det där som ger kicken och får idéerna att snurra vidare. Nästa dröm är på väg att förvandlas till verklighet i babysteps: ett webbgränssnitt för att underlätta veckoplanering för bonusfamiljer. Som vanligt är vi genier. 

Inte sällan får vi frågan hur det är att jobba med sin partner. Svaret är att vi inte vet något annat. Det har alltid varit så här och jag tror inte vi kan sluta. 

Vägen från vårt första hobbyprojekt till vårt gemensamma företag Nitwit är som att titta på ett moln som rör sig över himlen. Det byter form, luckras upp och där bakom: en blå himmel. Från en vag drömtanke till en faktisk verklighet. Så här i efterhand, väldigt självklart och given. Men så var det inte från början, där i tunnelbanesätet på väg mot Fruängen en höstkväll 2010. 

Det var fullkomligt planlöst, men alltid drivet av våra skallar som dragit varandra framåt.

Det är lätt att säga hur det började, men helt omöjligt och ointressant att försöka ta reda på hur det slutar. Det enda som är relevant är hur det är just nu.

Och just nu är det förväntansfullt, läskigt och alldeles, alldeles underbart. 



Kommentarer

Populära inlägg