Arg på rätt saker

Tror jag föddes arg. Det finns så många orättvisor, så mycket att oroas över, så många saker som sticker i ögonen och själen - och en hel del att förändra. Stora saker och små.
Att vara arg som barn är en del av processen att växa upp. Klart man blir tjurig av att drabbas av motgångar var tionde minut medan folk i ens omgivning bara glider runt i tillvaron och kan gå, prata, bestämma själva. Att vara arg som tonåring är accepterat på grund av tonåring. Fler skäl än så krävs ej (alla som varit i det livsskedet vet att aggression är det enda sättet att hantera världen när man håller på att sprängas inifrån).
Sen blir man vuxen. "Vuxen". (Eventuellt och om man har tur). Och egentligen ska man kanske tona ner sig en smula då, men det kunde inte jag. Fortfarande massa orättvisor, oro, hjärtlöshet, galen omvärld, crazy vardag. Ständig hög puls, högt tonläge, hastig andning.
Och fortfarande en hel del att förändra. 
Min ilskekurva peakade runt 2009. Där någonstans upptäckte jag att det liksom inte var någon idé längre. Jag pallade inte med mig själv, helt enkelt. Jag orkade inte rulla runt i tillvaron som en argboll av missnöje. En som skyllde egna tillkortakommanden på andras agerande, en ganska trist person med tunnelseende. Som for ut mot familjen regelbundet. Brist på självinsikt. En sån där som irriterade sig på ryggsäckar i kollektivtrafiken, ett trångsynt ego som såg om sitt eget i första hand, inte särskilt öppen för att någon annan kunde ha en dålig dag – trots att jag väldigt sällan hade en bra själv.
En som muttrade och gnällde över riktigt små saker – som att det var kö på mataffären efter jobbet en fredag för ”varför ska ALLA handla PRECIS just nu?!” - utan att haja att jag var en av dem som bildade kön. En som irriterade sig på människor som går långsamt, har andra behov, andra önskemål.
Det handlar inte om att sluta vara arg: det handlar om att vara det på rätt saker. 
Nu känner någon förmodligen ”Okej. Ännu en tindrande otrovärdig solskenshistoria om en människas inre metamorfos. Från bitch till Buddha, or what? Säkert. Rimligt.”
Näppeligen, säger jag. Väldigt långt därifrån, kan jag säga. Jag är fortfarande förbannad. Det stora lyftet kan möjligen vara att jag numera är medveten om min ilska och var den bor. För plötsligt kan jag använda den som en tillgång när jag behöver energin och sluta var ett läckande svart såll. Ilska är en superkraft. Den ska man vara rädd om och hantera varsamt.
Så. Det handlar inte om att sluta vara arg: det handlar om att vara det på rätt saker.
Jag är fortfarande lika förbannad på orättvisor och hjärtlöshet som jag var när jag barn - och som jag fortfarande var när jag var tonåring. Jag blir ursinnig på oförståelse och egoism, snålhet och missunnsamhet. Pengar före människor, respektlöshet för vårt miljöavtryck, konsumtionshets och diskriminering av alla sorter. Att vissa får så mycket plats på bekostnad av andras utrymme, av ojämställdhet och oviljan att då och då gå i andra människors skor. 
Ilska är en superkraft. Den ska man vara rädd om och hantera varsamt. 
Jag blir galen på avsaknaden av kärlek och att konkurrens så ofta går före önskan att samarbeta för att åstadkomma något. Att välvilja är mer sällsynt än misstänksamhet. Att vi inte kan ta hand om varandra trots att vi är här så kort tid. 
Sånt kan jag bli ordentligt pissed på. 
Men alltmer sällan blir jag arg på ryggsäckar i kollektivtrafiken för det känns inte så fruktsamt. Hen kanske bara råkade ha en dålig dag. Och nästa gång är det jag som glömmer att hänga av mig min i trängseln. 
Jag sparar min ilska till platser där den verkligen behövs. Som exempelvis när det gäller att stå på sig för att förändra.
Stora saker och små. 

Kommentarer

Populära inlägg